stockholm- jag kommer tillbaka till dig, jag älskar dig
mitt i misären går det ändå att längta, bort och framåt,
kanske är det bara i misären det VERKLIGEN går att göra det
* * *
Hej då stockholm och sverige, för denna gång, och hej då året:
Där kvällssolen letat sig in mellan bladverk och mellan mig och trafiken som aldrig stannade upp, men det var okej för nu bodde jag ju i staden; där det bakisslumrats med ben och fötter inlindade i varandra; där jag fått solrosor och lagat rotselleripuré och smuttat på en irish coffee; där det lyssnats på tom odell och fricky och jag har sprungit och köpt cigg på livsen; där det har brutits ihop på hallgolvet och där det inte funnits ork att resa sig igen
Där jag burit längdskidor på axeln och hejat på förbipasserande, pekat - jag bor precis här uppe, jag - precis där det lagats spagetti; där det sagts förlåt och jävla idiot; där det skrivits ansökningar, bland framtidsångest, bland långfrukostar med snöfall utanför fönstret; där det har självrannsakats, stärkts, kanske stabiliserats en aning
Där ett litet barn fått möta sin gammelfarmor en första och sista gång, sen var hon borta, och ett halvår senare satts det i samma soffa som jag suttit och pysslat i som barn, handlades på samma ica, badades i samma hav; där den lille lever vidare och växer upp och någon sa att han ser ut som jag gjorde när jag var liten
Där jag gråtit tack vare skogen, vattnet, luften, framför allt på fjället, där det blåser så mycket och finns sådana vidder att ångest slutar existera, där finns bara frihet; där jag befäst min tro på - ja, för den är nästan religiös - att jobba för detta, lära mig, vara en del av kampen, fast på mitt sätt, det tänkande sättet
Där jag suttit på bryggor och beundrats men sen förstått, att det finns inget annat slut längre, och skulle jag fått göra om allt från början så skulle jag väl inte ändra något men ändå skulle jag nog ändra allt; där jag rationaliserar fram vad som faktiskt spelar roll, och att jag måste hålla fast vid det
Där jag suttit på gamla Arken med den första fredagsölen framför mig och fått beskedet tillslut; där jag bestämde mig direkt i magen och hjärnan; jag ska till london!
* * *
Vad formar ett år om inte platserna och människorna, men kanske allra viktigast, dofterna, stämningarna - det som är abstrakt och ogripbart. de kan dyka upp på tunnelbanan eller i en rökig kväll och då känns de som en smäll i ansiktet. på något slags fint och smärtsamt sätt.