del 2. en karantän att kvävas i; en snuttefilt över mitt odugliga jag; en chans att bara existera ihop

det finns nog lite olika förklaringar till varför folk ska hålla på och tycka till. det kanske är ett sätt att ventilera och skapa mening med tillvaron. det kanske är ett sätt att ge uttryck för att man bryr sig, för den som bryr sig har också åsikter och åsikter är till för att uttryckas. det kanske bara är så enkelt att vad fan ska man annars hitta på?
 
någon sa, nyhetsuppdatera dig max en gång varannan timme. det var precis i början av allt. någon annan, lite senare, sa max två gånger per dag. men för mig blir det nästan hela tiden. kan inte låta bli. jag sätter på sveriges radio play på morgonen och med lurar i öronen går jag och gör kaffe. sen försöker jag plugga på dagen men ramlar in på DN, en gång, två gånger, tre. kollar in den dagliga presskonferensen, tidig eftermiddag. utbyter lite reflektioner över chatten. sen börjar studio ett klockan 16, den får rulla på, kanske börjar laga lite mat. och så är det kvällsrapport 19.30. strax innan läggdags blir det den kvällsenliga twitter-scrollningen. så börjar det om igen nästa dag. och nej, det är inte världshistoriens största chock att jag av alla människor har svårt att slita mig från en katastrof.
 
statsministern säger att det är allvar nu. han förväntar sig att vi tar ansvar. men en tonåring utbrister att hon bara inte bryr sig. några änder plaskar runt i sjön, de fattar ingenting. en äldre man sitter på en bänk och röker. solen lyser nästan, det är grusigt på marken och dammigt i luften. jag är bara en liten, liten beståndsdel i allt. och det här ska också gå över tillslut.
0 kommentarer