3 gamla från lund
snabbare än det där, starkare än det där
hur ska jag kunna bygga ett hem
tänkte jag,
men nu småler jag på cykeln och njuter
av att vara en del av klyschan,
kullerstenen och murgrönan,
låt mig insupa det, snälla, låt mig
när jag cyklar förbi busken
där jag bröt ihop
och stenen jag kissat bakom
och trottoaren jag ramlat på
och grusplätten där jag insåg att jag
är helt jävla ensam
och jag är kanske det,
det kommer jag kanske alltid vara,
men om jag stirrar tillräckligt länge
in i diset,
och de rödgula löven där bakom
och om jag cyklar tillräckligt fort
så ögonen vattnas och torkar ut
på samma gång
då är jag snabbare än det där,
starkare än det där
ja, jag är hellre naivt berusad,
en bottenlös drömmare -
förankra mig aldrig!
* * *
lyser solen så lyser den okomplicerat
Här är jag den jag vill vara, bara det, och ingen ser att jag låser fingrarna i varandra när jag inte vet vart jag ska göra av dom, och ingen ser när jag mentalt skjuter mig själv i huvudet efter varje mening som blir fel när den lämnar min mun, att jag tänker på hur jag går, varje steg är en tanke, är en plåga, och jag vet inte vart jag ska fästa blicken, inte i marken så jag verkar liten, svag, inte i andra blickar för de vill jag inte möta, vågar inte blotta eller blottas.
Här är jag tyst, ljudlig, andas utan koncentration, skäms inte, över det jag gör, säger, tänker, jag skäms inte i realtid, det finns inget skav som skaver och säger att jag måste ändra på mig, ändra något innan det är försent, gör något annorlunda, var lite skönare, säg något bättre, gillas lite mer, se bara till att någon gillar dig lite mer.
Här bryter jag inte ned mig själv, sågar inte mig själv, här är ord bara ord och orden är konst, det finns ingen verklighet i dom och dom speglar bara intet för på riktigt njuter jag, och varje skratt är ett skratt och lyser solen så lyser den okomplicerat, men det förstås, ångest backar inte för solen. den kanske bländas för en stund men den backar inte för någon.
* * *
motbjudande och genialisk
hur är det möjligt att växla mellan absolut extas och fullkomlig ofullkomlighet och shit men det finns inga ord för ångern, den jävla ångern, den sjunka-genom-jorden-ångern och snälla skjut mig i huvudet så jag kan lämna jordytan ett tag och återvända till nya rum där jag får vara någon annan eller de andra är utbytta eller bäst av allt, låt mig bara vara, ensam, motbjudande, tråkig, genialisk och hundra procent omringad av självförtroende, mitt självförtroende, låt det uppsluka hela atmosfären