Är jag meningslös

Ingen är så individualistisk som jag. Vad det betyder? Att i allt jag gör, utgår jag från mig själv. Jag är min främsta prioritet och all min reflektion om omgivningen tar avstamp i mig och mitt jag. Oerhört många timmar lägger jag på självanalys, och bland det viktigaste jag vet är självförverkligandet. Så jag pendlar mellan megalomani och självförakt och alltid är det med jaget i fokus.

There is a tide in the affairs of men, which taken at the flood leads on to fortune… Shakespeare måste tala om mig. Min framgång är under kontroll av bara mig, och jag är fri att agera för att realisera min egen lycka. William Ernest Henley måste tala om mig när han skriver I am the master of my fate, I am the captain of my soul. För jag är oövervinnlig. Jag följer ingen lag. Jag är lag i mig själv. Jag är människan som tager. Så skriver Edith Södergran, och hon måste tala om mig, för jag skrev en gång: … jag är över er, jag svävar ovanför er, och jag ser ned på er. Jag fruktar er, jag sörjer er – ni är brickor i spelet, ni är ingenting, ni är fast i det lilla livet. Låt mig inte stanna, låt ingen sörja mig, blir det så – så skjut mig! Skjut mig då, om här finns någon kvar.

Är det bara just denna tid som präglas av individualism eller är det särskilt min generation? Jag ser mig omkring i min umgängeskrets och vi är många som funderar över individualismen och tvåsamheten. Att kompromissa för någon annan är otänkbart, och partnerskap är synonymt med att låsas in i en bur. Och så kärlek, det är bara en känsla – inte en sanning. Den kan isoleras och ignoreras så att den inte behöver betyda något mer än så, inte behöver leda till någonting utanför sin egen sfär. Jag skanderar: oberoendet är en princip! Att ge upp halva mig, och låta mig uppfyllas av halva dig, det är patetiskt!

Vi är också unga kvinnor, revoltörer mot vår egen samtid, ovilliga att placeras in i den roll samhället gärna placerar oss: underkastad någon annan, stöttande gentemot någon annan, uppoffrande för någon annan – en trygg hamn, och en bisats. Eller är det bara jag som har kastat loss från denna hamn? För jag ser den långt där borta, jag ser den i min mamma, i mostrar, mor- och farmödrar, i mina bröders flickvänner och i mina tjejkompisar som fastnat i heterorelationer.

Mina föräldrar sa att de grät när de läste Alex Schulmans ”Bränn alla mina brev”. Varför grät dem? Jag misstänker, på grund av den tragiska men så väldigt romantiska kärlekshistorien. Men jag läste inget annat än två mäns kontrollbehov över en kvinna vars själva jag, som individ, succesivt kvävdes. Aldrig fick hon komma upp till ytan för att andas individualismens sötma. Mina tårar går till alla de kvinnorna. De manliga geniernas verk lever sen alltid vidare, de som kretsar kring henne – vem hon än är, hon, denna magiska kraft – så att kvinnan i bakgrunden tvingas vädja: bränn alla mina brev. Låt mig dämpas, så att du kan förverkligas.

Det är en (feministisk) rättighet att vara individualist. Ja, jag måste tro på det.

Men har vi samtidigt en (för naturen) skyldighet att inte vara det?

Vi är många som funderar över individualismen och kollektivetet. Inget gör mig tröttare än individperspektivet i klimatdebatten. I min omgivning, den vita, i storstaden, i den övre medelklassen, ser vi det inte som ett privilegium – vilket det naturligtvis är – att kunna göra uppoffringar för planeten jordens skull. Nej, viktigast är att uppoffringarna känns bra, för mig personligen. Vegetarianismen, cyklismen, anti-konsumismen, måste därför framställas som en livsstilsvinst för individen, utöver själva klimatvinsten. Jag, individen, är i centrum, är den stora drivkraften för denna livsstilsförändring. Det är bara jag som kan känna klappen på min egen axel. Så blir individualismen mitt fängelse, den förminskar mitt hopp om en bättre värld till en egocentrerad vanföreställning om min egen storhet och betydelse. Bara detta förmår mig att agera.

Eller går det att hitta ett högre syfte? Där individen inte blir något mer än en bricka i spelet – spelet om en beboelig framtid, spelet om vårt enda globala kollektiv: planeten jorden. There is a tide in the affairs of men… – är den nu? Gäller den mig – eller något större?

Det räcker att jag går ut i skogen, min skog, för att uppleva känslan: betydelselösheten, meningslösheten. Vad stark den är, vad närvarande den är, vad vacker, vad fruktansvärd. Den hugger mig i magen, utmanar min annars så orubbliga verklighet: att mitt egna liv, dess mening och betydelse, är det som upptar mig allra mest. Jag finner ingen väg ut ur fångenskapen.

0 kommentarer