intention
Så jag skrev alltså redan 2015 i universitetsföreningstidningen om marknadsekonomin och klimatet, men då verkade jag så hoppfull inför det här med konsumentmakt:
- "Kraften av enskilda individers efterfrågan är så stark att mängder av resurser läggs på att identifiera den, utnyttja den och profitera på den"
- "I en ekonomi där prissättning av varor och tjänster styrs av utbud och efterfrågan kommer det helt enkelt aldrig att erbjudas miljövänligt producerade varor om ingen är villig att betala för dem. Det kan låta cyniskt, men ur ett klimatperspektiv inger det också en gnutta hopp: Vem som helst kan ta makten över klimatproblemen genom att, i alla tänkbara situationer, se över sin efterfrågan"
Förlåt men tillåt mig att SMÅLE. Nu är det 2019 och jag funderar fortfarande på exakt samma frågor (och kommer nog göra i resten av mitt liv?) men skrev ju nyss om hur konsumentmakten är DÖD FÖR MIG. Så, har jag radikaliserats? Eller hade jag bara då någon slags nykärlek för nationalekonomin? Hur kan jag inte ha lyckats identifiera den at the time, den måste liksom isåfall ha drunknat i den mycket mer allomfattande skepcismen...
-
hur som helst vill jag säga detta om att det nu är 2019:
visst kanske jag för varje år ändras lite, lite,
kanske blir lite klokare med lite bredare erfarenhetsbas och får lite mer riktning i livet-
MEN KÄRNAN ÄNDRAS INTE!
"För min egen del är slutsatsen: jag kommer alltid gravitera mot det jag tycker är svårt. För att jag tycker det är viktigt. Så jag kommer alltid känna mig miserabel och önska att jag kunde lagt min tid på något roligare, utan att förstå, att det jag tycker är roligt är den självaste strugglen"
så jävla applicerbart på varenda aspekt av.mitt.liv.
Bara byt ut svårt mot: provocerande/oförståeligt/frustrerande.
Kul att jag funderat över just denna kärnan i min person FÖRALLTID men börjar ändå alltid gråtskratta varje gång jag inser den, på nytt, gång på gång.