del 3. vi är stolta men hukade, fria och förpliktade.
livet är på paus och jag får utgå från att det bara är en liten liten uppoffring som kan göra stor stor nytta. men vad hänger jag upp den pausen på? hur vet jag vad den är värd? vad är det jag pausar för?
statsministern sa att det handlar om folkvett men det känns som om mitt vett liksom stannar här i min lägenhet, med bara mig. vi gör som mest nytta av att göra ingenting, jag och mitt vett. en uppoffring har aldrig varit så substanslös.
går förbi en äldre man i mitt trapphus, han har munskydd, vi hejar lite på avstånd. jag håller avstånd till alla överallt. jag springer, andas kall luft, ett rytmiskt in och ut och in och ut. det har varit nästan nollgradigt men ändå värmer solen lite på benen. våren försöker tränga sig på, hur vågar den? jag bakar ett bröd, odlar en växt. videosamtalar med en klasskompis som också tycker skolan känns lite meningslös i sammanhanget. hennes mormor bor i italien, de gör jympaövningar tillsammans via länk.
min hjärna hjärnspökar, svävar iväg i karantänillusioner, isoleringsfantasier. kom hit bara. vill hellre vara hos dig. vill du följa med. men. men. men. vad är skillnaden på en paus och ett slut, en sanning och ett undantag, en evighet och en kort kort stund. jag vet väl inte för jag är bara så substanslös.