"the practice of seeking pain because it is pleasurable"
ibland går jag igenom vad jag skrivit tidigare genom åren och så blir jag genererad (över hur lite som ändrats ändå, hur lätt jag skiftar mellan någon slags megalomani och fullkomligt självförakt) men också upprymd (över hur orden kan ge en riktning, sortering, klarhet)
såhär skrev jag:
jag vet i alla fall att jag alltid kommer vara
-självdestruktiv
-självkritisk
-lockad och driven av mörker
-inkapabel till att följa hjärtat, magen, instinkter - vad det nu är man följer när man inte tänker
men jag tror inte det handlar om självdestruktivitet, det handlar om mognad
och det är inte mörkret utan skepticismen som driver mig. själva bestridandet av hela världen är mitt status quo.
såhär skrev jag:
jag försöker lösa en algoritm - något med x och y, något om att vara viktlös, andlös -- framförallt hopplös
det där att hitta en lämplig metafor, ett kodat språk som ingen kan förutom jag
och allra helst inte ens det
så kan jag bara vräka ur mig, utan att försöka make sense out of it
bara leva i ständig förnekelse
såhär skrev jag:
men då är jag hellre naivt berusad, en bottenlös drömmare - förankra mig aldrig
ja, alltså. det där med mognad.
och att när man bara ramlar ihop sådär på ett golv så måste det vara för att man får kortslutning
självbilden - din bild av mig - en tilltro som är för svag - en värld som är för stor - en osäkerhet som är för kvävande
bräckligheten i det hela,
som i det kanske bästa jag skrivit för det är så jävla tidlöst -
såhär skrev jag:
jag är lövet som
faller först
jag är en mycket gammal man
jag är kisandet mot solen
jag är bakfyllans
vacklande steg
jag är det traumatiserade barnet
just det: jaget, det inkapabla; det bristfälliga; det miserabla jävla jaget
men så själva KÄRNAN då, tillslut
såhär skrev jag:
Och viktigast av allt: om jag läser något, eller hör något, som jag tycker låter konstigt, eller verkar fel. Då tar jag bara reda på lite mer, så kommer det jag läste eller hörde inte låta så dumt ändå, till slut.
det kanske inte är så sjukt elegant formulerat men fan så viktigt ändå.
och för att avrunda så är det ju som alltid så att: toutes mes idées se tiennent, mais je ne saurais les exposer toutes à la fais. det var det tyvärr inte jag som skrev utan det var den gamle hederliga Rousseau - merci.