thechosenone

jag vet att jag är annorlunda, alltså min vetgirighet, bara för att: efter ett prov, varje prov, går jag hem och öppnar mina böcker och dubbelkollar det jag var osäker på. när alla andra vill glömma det så är jag kvar och söker och söker efter svaret, det -rätta- svaret! jag bara måste veta, det är min främsta motivation, jag måste veta allt --

 

*

 

-- och jag är bara en produkt av min generation -- den som vill vara bäst på allt och hänga hemma hos föräldrarna som köper chips till en på helgen

 

*

 

komlicerade ord om -the marginalized- som dom aldrig kommer läsa eller fatta men jag däremot, jag går ju på universitet

jag läser akademiska texter

om vem som vinner och förlorar i konflikter

på andra sidan jorden

påstår mig vara allierad med de förtryckta men

vem är ens jag?

så i just den akademiska fåran kan jag inte stanna så

jag letar vidare, målar vidare mig själv in i hörnet

bland allt jag egentligen hatar men det är bättre än

alternativet

 

*

 

vem som helst kan förstå att träd och växter växer i långa loppet men när de växer bara på en dag, från en minut till en annan, som att de sträcker sig efter solen eller sluter sig för kylan, då är de mer rationella än ett barn

- en blomma är mer rationell än ett barn

 

*

 

älskade allt det där när man växte upp:

att jag cyklade till min ridskola och mina vänner som alla bodde inom en radie på 2km, att vi tände brasan på fredagkvällen och jag kom hem efter stallet och luktade häst och bara la mig på golvet framför brasan och väntade på att middagen skulle vara klar. stekpannan som fräste och radion, studio ett på P1 eller vilket program det nu var, på hög volym för att dränka stekoset. känslan av att kroppen var alldeles matt och varm och trygg. och vit. jag var alldeles vit, och min familj, och mina vänner. vi bodde i bostadsrätter, radhus och villor, i en förort som dom sa "inte drog med sig något slödder" för det gick ingen tunnelbanelinje dit. en finare förort, en sån som man inte riktigt räknade som förort, och särskilt inte nu med allting som händer. en förort man skojade om och sa att man kom från orten, 1-3-5, men det var en -viss typ- av orten. och de områdena där invandrarna bodde visste man knappt om vart de låg, eller så var det områden man hört talas om men aldrig åkte till, de var bara busshållplatser på väg till jobbet och skolan.

där var inte mitt liv. jag cyklade och red på ridskola och hade föräldrar som var utbildade och vita och medvetna om orättvisor och trodde på en bättre värld och allt det där - praktbilden av stereotypen, den omedvetet medvetna.